Uteslutningar är regeringenoperationen som genomfördes i det ryska imperiet i samband med upphörandet av serfdom. Det huvudsakliga syftet var att överföra tilldelning av tomter till bondegendom. Innan reformen inleddes betalade människor, som hade personlig frihet, för användning av markägare med quitrent och corvée. Dessa var "tillfälligt ansvariga bönder."
Inlösen betalningar kan användas utanförberoende på markägarens önskan. Hela beloppet, vars storlek beräknades på grundval av artiklarna i förordningen, måste bonden emellertid bära i sin helhet. Ett avskärmningslån planerades. Men det ägde rum endast under förvärvet av herrgårdsuppsättning med åkermark och mark. Avslutningen av transaktionen innebar avslutande av obligatoriska markförhållanden mellan markägaren och bonden.
Inlösenoperationen antydde faktiskt hurvanligtvis frivilligt ömsesidigt avtal. Tillsammans med detta kunde markägaren kräva obligatoriskt genomförande av denna operation. I detta fall beräknades emellertid inlösenutbetalningarna på ett lån, och hyresvärden förlorade rätten att få ytterligare ersättning. Ytterligare belopp var helt beroende av avtalet som ingåtts mellan markägaren och bonden, och det finns därför ingen exakt statistik om detta ämne. Det är emellertid känt att storleken på tilläggsbeloppet var tjugo till tjugofem procent av lånet.
Inlösenutbetalningar var för bonden den svåraste formen av direkta skatter. Betalningsbeloppet berodde på hyran som fanns vid den tiden. Inlösenbetalningarna var dock något mindre än avbetalningarna.
I provinser som inte är chernozem, där det var mer utvecklatfiske, landets belopp var oproportionerligt med landets låga lönsamhet och värde. I sådana områden lägger markägaren ut sina mark för inlösen med en viss ekonomisk beräkning. Och även om han tappade ytterligare betalningar så sålde han faktiskt marken till ett pris som betydligt överskred dess verkliga värde. Så 1877 var antalet transaktioner på begäran av markägaren nästan dubbelt så många som transaktionerna genom ömsesidig överenskommelse.
Avskärmningsförordningen föreskrev tidigtoch andra former av återbetalning. I enlighet med en av artiklarna (artikel 165) var det möjligt att göra inlösenbetalningar och kräva tilldelning av motsvarande tomt omedelbart. Detta land blev bondens privata egendom. Denna artikel skakade något den gemensamma åsikten om markägande. I slutet av 1800-talet ökade lösenlösningen avsevärt i exakt hundra och sextiofemte artikeln. Så fram till 1882 överfördes cirka 47 735 tilldelningar till bondeägande, och fem år senare ökade denna siffra till 101 413 tilldelningar. År 1887 hade således mer än dubbelt så mycket mark och tilldelningar köpts som under de föregående tjugo åren.
Det fanns en viss ordning, i enlighet medmed vilka inlösen genomfördes för att bestämma betalningar och lån. Det var en årlig hyra. Det installerades för avsedd för obestämd användning av bonden. Den här hyresvärden fick hyresvärden. Delbeloppet aktiverades av sex procent. Av det beräknade kapitalbeloppet gav åttio procent (i fallet med bonden en full tilldelning) eller sjuttiofem (om bonden förvärvade den reducerade tomten) till markägaren.
Av den årliga sexprocentiga betalningen på en halv procentdet gavs till regeringen att täcka kostnaderna för att organisera och genomföra operationen, de återstående fem och en halv procenten gick för att betala ränta på värdepapper som utfärdats av markägaren samt för att betala av skulden.
Avbokning av inlösenbetalningar inträffade 1907,även om det planerades 1932. Den tidiga avslutningen av verksamheten var förknippad med början på Stolypins jordbruksreform, liksom med inflytandet från händelserna 1905.
