Interjektionsord är officiella delartal som inte har ett antal grammatiska funktioner så att de kan betraktas som oberoende: de har inte antal kategorier, kön, böjer sig inte och ändras inte i fall och nummer. Ja, och rollen i de förslag som tilldelats dem är inte den viktigaste. Du kan ändå inte helt utan dem, särskilt på talat språk.
Faktum är att interjektion är en del av talet,som uttrycker en viss känsla utan att namnge den, och i ett annat sammanhang kan betydelsen vara annorlunda, även om ordet är detsamma. Dessutom kan de uttrycka ett incitament till handling. De flesta forskare är benägna att tro att de så kallade "artiga" eller "etiketterade" orden också kan tillskrivas denna klass.
Междометие - это не слишком хорошо изученное språkligt fenomen. Ändå är de indelade i tre ganska distinkta kategorier: emotionell, imperativ och etikett. Den första kategorin innehåller sådana interjektioner, exempel som omedelbart kommer till alla: "ah," "oh," "cheers," och så vidare. Den andra kategorin innehåller olika "hey", "tsyts", "kysh" och liknande ord. Etiketter inkluderar artighetformler - "hej", "adjö", "ledsen" och andra.
Uppenbarligen har några av orden gått in i kategorininterjektioner från oberoende delar av talet, därför kallas de derivat. Det finns också icke-derivat som verkar vara enklare. Vanligtvis går substantiv och verb i kategorin tjänsten, men i teorin kan nästan vilket ord som helst i en eller annan situation gå in i kategorin "Interjection".
Detta fenomen är vanligare i muntligt tal än iskrivet är det dock vanligt att fiktion använder sådana ord. De används särskilt ofta i kombination med jargong och spårningspapper från främmande ord. Detta är särskilt tydligt i tonårsmiljön. Globaliseringen förde ord som "wow", "okej" och ett antal andra till ryska språket. Förresten är det konstigt att en interjektion inte är en universell kombination av ljud för alla språk. De är vanligtvis lika, men ofta skiljer de sig åt. Till exempel låter den tvingande interjection som kräver tystnad som "ts-ss" på ryska, "hush" på engelska och "pst" på tyska. Det finns något liknande i deras ljud, förmodligen i det här fallet var det ursprungligen onomatopoeia.
Förresten, det är med honom som interjektioner är förvirrade. I själva verket är det ganska lätt att skilja mellan dem - onomatopoeia har vanligtvis ingen annan betydelse än bilden av ett visst ljud. Det vill säga "anmärkningar" från alla djur, liksom ord som är utformade för att visa att ett visst ljud hördes (till exempel "bang", "bang"), kommer att tillhöra denna kategori.
En annan intressant punkt: när man studerar ett främmande språk ägnas lite uppmärksamhet åt interjektioner. På grund av denna omständighet (eller ett antal andra anledningar), även efter en lång vistelse i det studerade språket, fortsätter en person att använda emotionella interjektioner på sitt modersmål. En annan sannolik anledning är naturen hos dessa ljud - de bryter ut omedvetet, reflexivt.
Mellanläggningar är extremt viktiga i vårt liv. De märks inte alltid, men de hjälper till att göra talet mer livligt och känslomässigt.
