“Woe from Wit” är ett av de mest kända och citerade verken i rysk litteratur. Dussintals artiklar och monografier har skrivits om honom, ett stort antal produktioner har genomförts.
Förutsägelsen av I.A.Goncharova uttalade redan för ett och ett halvt århundrade sedan: "Woe from Wit", vars sammanfattning kanske är känd för alla medborgare i Ryssland, har inte bara bestått testet av förbudet, utan också testet av ära. Till stor del bidrog denna aforism och exakthet av uttryck till detta. De bevingade uttryck från "Woe from Wit" har blivit en integrerad del av den ryska kulturen. Egentligen, redan innan Goncharov, noterade den genomträngande Puschkin att ”hälften av verserna borde gå in i ordspråket”, med hänvisning till komedi-stilens fantastiska aforism.
Faktum är att texten i stycket bokstavligen "rivs"för offert. Många ryssar använder idag Griboedovs aforismer utan att ens inse det. Det verkar som att det alltid har förekommit vingade uttryck på det ryska språket från "Woe from Wit" som "happy hours are not observert" eller "the hero of not my roman". Denna lista fortsätter och fortsätter. Dessutom är själva uttrycket "sorg från sinnet" en kort och uttrycksfull beteckning på en persons psykologiska problem. Det finns så många gnistrande bevingade uttryck i komedi att en illusion av lätthet skapas. Och det verkar som om “Woe from Wit” Griboedov skrev i ett andetag, i en passform av inspiration.
Och idag verkar det konstigt att Griboedov kunde tvivla på namnet, välja ut och korsa ut hjältarnas namn, och själva idén om verket skilde sig märkbart från den vanliga versionen.
Samtidigt var det just det.Temat "onda sinnen" var en av favoriterna i dramaet under sekelskiftet XVIII-XIX. Först och främst var det karakteristiskt för den franska satiriska komedi. Det var från den franska komedi som Griboedov lärde korthet och aforism. Men här är nyansen: syftet med förlöjlighet i dessa komedier var inte samhället, utan bara anklagaren, som tog på sig det tvivelaktiga uppdraget av en domare och en profet. Griboedov gav en hyllning till denna tradition. I komedin Student exponerar hjälten också samhället, och hans monologer påminner påfallande om Chatsskys arga tal, men betoningen är helt annorlunda. Och poängen är inte bara att de bevingade uttryck från "Woe from Wit" är mer exakta och mer framgångsrika. Det handlar om författarens ställning. Om författarens sympati uppenbarligen inte är på hjältens sida i "Student", behandlar Griboedov i komedi "Woe from Wit" hjälten mycket svårare. Denna omständighet beaktas ofta inte. Sovjetisk litterär kritik tillät ofta en omvänd förspänning, vilket underskattade namnet på hjälten Chatsky. ”Woe from Wit” tolkades så att Chatsky var munstycket till författarens idéer. Men detta är helt fel. Författaren till komedi ”Woe from Wit”, med sin liv och diplomatiska erfarenhet, vars livscredo kan formuleras som ”smart service till fäderlandet”, var väl medveten om inte bara Chatskys uppriktiga impuls, utan också om de potentiella faror som är förknippade med patos av totalt förnekande av allt och alla. Författaren är utan tvekan imponerad av positionen ”att tjäna gärna, att vara sjuk av sjukdom”, som blev bevingad (han hörde förresten från kompositören Alexander Alyabyev), men inte alla i Chatsky är nära Griboedov.
Först och främst saknar hjälten intelligenspå sätt och vis - vuxen ålder. Det är ingen slump att Chatsky listades som "Chadsky" i utkastversionerna. Och poängen här är naturligtvis inte bara en anspelning på P.Ya. Chaadaeva. Griboyedov lockades också av föreningar med själva roten "barn" - här har både "barn", det vill säga ett barn och den som är i ett "barn" - det vill säga blindad, inte möjlighet att tänka nykter. Senare A.S. Griboyedov mildrade "genomskinligheten" i hjältens efternamn, men trodde med rätta att den som hade öron skulle höra.
Sådana tips är naturligtvis inte av misstag om du har detkom ihåg att komedin skrevs "vid korsningen" i flera riktningar, i synnerhet klassicism och pedagogisk realism. I traditionen med dessa riktningar, särskilt klassicismen, hade hjältarnas namn en "uppmanande" karaktär, de innehöll en egenskap.
Ve från Wit följer denna tradition. En kort beskrivning av karaktärerna indikerar att namnen på nästan alla karaktärer på ett eller annat sätt korrelerar med semantiken i konversationen: Famusov (den de pratar om), Skalozub (glir tänderna men säger ingenting), Molchalin (den som är tyst), Repetilov (en som bara kan upprepa), etc. Som ett resultat skapas en bild av ett dövstängt samhälle som inte kan höra och inte har något att säga, ett samhälle där "synd inte är ett problem, rykten är inte bra." Som ett resultat kompletteras de bevingade uttrycken från "Ve från vitt" med en till - "Det finns något att komma till förtvivlan från!"
I detta sammanhang är efternamnet inte alls av misstagkomediens huvudperson är Chatsky. ”Ve från vitt” börjar med att hjälten kastar arga anklagelser på nästan alla, men resultatet av kampen är förutbestämt. Hjälten är för naiv och hett för att utgöra någon fara för Famusovs värld.
Och den berömda, som blev Chatskys bevingade ord,riktad samtidigt till sig själv och till Sophia ("Saliga är de som tror - värme till honom i världen") ekar bittert i handlingen. Chatsky är besviken, förödmjukad, förrådd. Han bevisade ingenting för någon och övertygade ingen. Det enda som oroar Famusov är ”Ah! Herregud! Vad kommer prinsessan Marya Aleksevna att säga?
Intressant nog, i originalversionen av komedinhade ett något annorlunda namn, vilket tydligare riktade läsaren till författarens attityder: "Ve åt sinnet." Men Griboyedov ändrar namn. Det verkar som att skillnaden är liten, men faktiskt är den enorm. "Ve åt sinnet" är tragedin hos en smart person i ett samhälle där andra inte är så smarta. Och i Griboyedovs spel är detta motiv naturligtvis närvarande.
Men "Ve från vitt" är ett namn med ett bredaremenande, för det blev kanske en fångstfras. Samhället är organiserat så orättvist och absurt att uppkomsten av "sinnet" visar sig vara dödligt inte bara för "sinnets bärare" själv utan för alla andra. Som ett resultat av uppkomsten av Chatsky led alla: Famusov (han är orolig för skandalen), Sophia (hon förlorade sin älskare och tro på kärlek), Molchalin (han tappar framtidsutsikter och karriär), Chatsky själv. "Ve från vitt" bygger på en paradox: sinnet, som borde vara kreativt, bär bara förstörelse. Vem är skyldig i detta: är det bara samhället eller Chatskys "onda sinne" - läsaren och betraktaren måste bestämma själv. Och det är därför kanske den mest kända retoriska frågan om Chatsky: "Vem är domarna?" Är evigt relevant.
